Kroppsmasseindex, vanligen känt under förkortningen BMI (Body Mass Index), är ett internationellt statistiskt mått som används för att bedöma förhållandet mellan en individs vikt och längd, och fungerar som en indikator på viktstatus. BMI utvecklades på 1800-talet av den belgiske matematikern Adolphe Quetelet och beräknas med en enkel formel: man delar personens vikt (i kilogram) med kvadraten på hens längd (i meter). Formeln är $BMI = vikt / (längd²)$. Det erhållna resultatet jämförs sedan med klassificeringsintervall som fastställts av Världshälsoorganisationen (WHO), vilka vanligtvis inkluderar: Undervikt (BMI < 18.5), Normalvikt (18.5–24.9), Övervikt (25–29.9) och Fetma (BMI ≥ 30), där den senare ofta delas in i klass I, II och III. Även om BMI är ett mycket tillgängligt och flitigt använt screeningverktyg för att identifiera potentiella hälsorisker förknippade med under- eller övervikt på befolkningsnivå, har det betydande begränsningar. Den främsta kritiken är att BMI inte skiljer på kroppssammansättning, det vill säga det skiljer inte mellan fettmassa och muskelmassa. Detta innebär att mycket muskulösa individer, såsom idrottare, felaktigt kan klassificeras som överviktiga eller feta. På samma sätt kan det underskatta kroppsfettet hos äldre vuxna som har förlorat muskelmassa. BMI tar inte heller hänsyn till fettfördelning (visceralt vs. subkutant fett), bentäthet eller etniska variationer i kroppssammansättning. Av dessa skäl bör BMI inte användas som ett isolerat diagnostiskt verktyg, utan snarare som en första indikator som bör kompletteras med andra mätningar, såsom midjemått, och en fullständig klinisk utvärdering för att fastställa en individs verkliga hälsostatus.